Något om statliga företag - och utförsäljningar

View previous topic View next topic Go down

Något om statliga företag - och utförsäljningar

Post  Skribenten on Thu 6 Feb - 18:32

1. Ingress
Det finns c:a 240 myndigheter i Sverige i bokstavsordning allt från Alkoholsortimentsnämnden, belägen i Stockholm, till Överklagandenämnden för Studiestöd, belägen i Härnösand. Det finns 60 statliga bolag - allt från A/O Dom Shvetsil beläget i S:t Peterburg, till Voksenåsen A/S, beläget i Oslo. Flertalet av dessa bolag finns under näringsdepartementets domäner. Det finns 17 statliga stiftelser. Det finns fyra (4) landstingsägda bolag, AB Dalaflyg och AB Dalatrafik, Folktandvården i Stockholm samt Locum. [Ref – Offentliga listan]

Historik
LKAB, som var det första statliga aktiebolaget, bildades år 1907. Statlig elkraftsförsörjning och kartproduktion gav upphov till nya statliga engagemang i början av 1900-talet, då Statens Vattenfallsverk och Statens Reproduktionsanstalt bildades (SRA). Utbyggnad av infrastruktur för järnvägar, telekommunikationer och postbefordran dominerade under 1900-talets mitt den statliga företagssektorn genom affärsverken inom dessa områden. Affärsverken har efterhand ombildats till affärsverk med några undantag. Under första världskriget bildade staten tre ny bolag, Tobaksmonopolet, Vin- och Spritcentralen och AB Kurortsverksamhet. Under andra världskriget samordnades arméns och flygets verksamheter samt statens tvättanläggningar i Försvarets Industriverk, som senare blev Förenade Fabriksverken (FFV). Strax efter kriget bildades Luftfartsverket för att handha flygtrafik, bygga och förvalta landets flygplatser.

Under 1960-talet tillkom nya statliga företag - som Investeringsbanken och Allmänna förlaget. Ökningen av antalet statliga företag var som kraftigast under 1970-talet. Staten övertog då ett stort antal krisföretag, i ett fall en hel bransch (varven) från privata ägare.

Under senare delen av 1970-talet - skedde en betydande utvidgning av statens ägarengagemang inom den konkurrensutsatta industrisektorn. Staten övertog en rad företag som genomgående var i mycket dåligt skick. De statliga förvärven hade grund i strukturkriserna inom den svenska basindustrin och varvsnäringen. Staten gick under dessa år bl a in som ägare i Södra Skogsägarna, Ncb AB och Luxor AB. En stor del av expansionen inom den statliga företagssektorn under 1970-talet förklaras även av att staten övertog apoteksväsendet och de skyddade verkstäderna. År 1970 bildades Statsföretag AB. Syftet var att i ett förvaltningsbolag hålla samman en alltmer omfattande statlig företagsamhet. Statsföretag AB hade som övergripande mål att "under krav på lönsamhet uppnå största möjliga expansion". I ett annat holdingbolag, AB Svenska Varv, samlades de förstatligade varven. Skapandet av en svensk varvskoncern (resterna av denna ingår i nuvarande Celsius industrier AB) år 1977 föregicks av att staten övertog aktierna i AB Götaverken. Svenska Varv AB kom därefter att utgöra moderbolag för de statliga varven. Två år senare införlivades även Kockums AB:s varvsrörelse. Svenska Stål AB (SSAB) bildades 1978 genom en sammanslagning av tre större stålverk.

Under 1980-talet minskade statens ägarengagemang - i de tidigare krisföretagen. Aktierna i Södra Skogsägarna såldes tillbaka till de ursprungliga ägarna 1984. Efter börsintroduktion av Ncb AB och SSAB i mitten av 1980-talet var staten inte längre majoritetsägare i dessa bolag. Under 1989 såldes statens kvarvarande aktier i Luxor AB till den finska elektronikkoncernen Nokia AB. Statsföretag AB avvecklades och ersattes av Procordia AB, som fick sin tyngdpunkt i riskkapitalförsörjning till de statliga företagen.

Under 1990-talet har det statliga företagsägandet präglats av utförsäljning av delar av aktieinnehavet, bl.a. till följd av den borgerliga regeringens privatiseringsprogram år 1992 samt av bolagisering av några av de stora affärsverken. Flera statliga bolag, som tidigare haft monopol, har påverkats av 1990-talets ändrade marknadsförutsättningar med avreglering och ökad internationell konkurrens. Den ändrade marknadssituationen har i sin tur medfört skärpta effektivitetskrav på företagen och behov av nytt kapital för investeringar.

Från mitten av 1990-talet - har statens aktieinnehav också blivit mer diversifierat sett till såväl verksamhet som ägarstruktur. Aktieinnehaven avsåg tidigare helt ägda eller delvis ägda företag i samarbete med olika parter inom ramen för konsortialavtal eller liknande. Numera kan staten även vara delägare i börsnoterade företag, vilket ställer nya krav på kompetens och effektivitet i utövandet av ägarrollen. Det kan bl a gälla att snabbt kunna ta ställning till förslag om nyemission, utgivande av konvertibla förlagslån samt förvärvserbjudande. Den nuvarande regeringen har angivit att staten har en viktig roll att spela som företagsägare. Regeringen Carlsson (s) fastslog år 1995 följande:

"Ett väl fungerande näringsliv förutsätter en bred och mångsidig bedömning av olika investeringsalternativ. Det är angeläget att den statliga företagssektorn även fortsättningsvis och i ännu högre grad än hittills kan bidra till en sund och vital näringslivsutveckling i landet. Staten bör som ägare och med bibehållen affärsmässighet även i framtiden kunna spela en väsentlig roll i svenskt näringsliv. För att leva upp till denna målsättning är det nödvändigt att förutsättningar skapas för att ägarfunktionen kan utövas rationellt och att erforderligt kapital kan ställas till företagens förfogande " [Ref – Prop 1995/96:141].

Riksdagen beslöt 1996 om nya riktlinjer för förvaltningen av statens ägande av bolag. Det innebar att staten skulle bli en mer aktiv ägare och att staten ska ges förutsättningar att agera som andra ägare i näringslivet. Utdelningarna uppgick år 1997 till 8,5 mdkr gick till statens budget. Störst utdelning lämnar Vattenfall AB, Apoteket AB och Telia AB. [SKR 1995/96:302].

Ägarstrukturen i näringslivet har genomgått stora förändringar - under de senaste tio åren. Statens företagsägande har också omstrukturerats i betydande omfattning under samma period. Flera affärsverk och myndigheter har bolagiserats. Staten har också bildat nya bolag antingen i form av helt nya verksamheter eller genom "avknoppning" från andra myndigheter eller bolag, t.ex. Teracom AB. Samtidigt har staten, helt eller delvis, under den senaste tioårsperioden avyttrat sitt ägande i ett antal företag. Det gäller t.ex Svenskt Stål AB (SSAB), Procordia AB och Celsius AB. Det finns också exempel på myndigheter som både bolagiserats och sålts ut under 1990-talet, t.ex. Stadshypotek och DAFA. Antalet statligt ägda bolag har också påverkats av sammanslagningar, t.ex. skogsföretagen inom AssiDomän AB, Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst, som tillsammans bildat Svenska Spel AB.

Även om bolagsinnehavet förändrats innebär utvecklingen under 1990-talet att antalet statliga majoritetsägda bolag var ungefär lika stort år 1996 som i slutet av 1980-talet. En viss minskning har dock skett under år 1997. Däremot har antalet minoritetsägda statliga bolag minskat sedan slutet av 1980-talet. Samtidigt har antalet dotterbolag till statligt ägda bolag ökat kraftigt. Mätt i omsättning var Televerket, som vi denna tidpunkt var ett affärsverk, Systembolaget AB och SSAB de tre största statliga företagen år 1984.

År 1989 ledde fortfarande - Televerket följt av Procordia AB. - Såväl år 1984 som 1989 var dåvarande affärsverken Postverket och Televerket samt Samhall dominerande arbetsgivare i den statliga bolagssektorn. Denna bild återfanns år 1996. [Ref – ESO Rapport 1998, Lindh & Meyerson]

Hösten 1990 bildades statliga Förvaltningsaktiebolaget Fortia med uppgift att förvalta aktierna i vissa av staten ägda konkurrensutsatta industriföretag. Till Fortia överfördes statens aktieinnehav i tio hel- eller delägda företag, bland annat innehavet i SSAB, LKAB, Celsius Industrier, ASSI, NCB AB och Procordia. Huvudsyftet med bildandet av Fortia, som angavs i regeringens proposition, var att effektivisera ägarfunktionen och därmed skapa möjligheter att mobilisera ekonomiska resurser i sådan omfattning att affärsmöjligheter kunde tillvaratas i det enskilda företaget. Härigenom skulle förutsättningar skapas för att nå och vidmakthålla god kapitalavkastning.

1991 beslutade Riksdagen att helt eller delvis privatisera 35 företag - och att avveckla Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Affärsverket FFV ombildades till aktiebolag. En systematisk försäljning av statliga företag påbörjades som inbringade 23 miljarder kronor. Följande företag såldes helt eller delvis eller fördes över till annan ägare: AssiDomän (tidigare ASSI, Domän och NCB), Celsius Industrier, Cementa, Företagskapital AB, Pharmacia (tidigare Procordia), OK Petroleum, SEMKO, SKD-företagen, Sorbinvest, SSAB, SSPA Maritime Consulting AB, Svalöf AB, Svensk Avfallskonvertering (SAKAB) och Sveriges Geologiska AB (SGAB).

Statens Vattenfallsverk bolagiserades 1992 och blev Vattenfall AB. Därmed avskiljdes stamnätet och utlandsförbindelser i ett nytt affärsverk benämnt ”Svenska Kraftnät”. Men låt oss stanna upp ett tag och granska fortsättningen av Vattenfall kommerser ävensom hur kommuner och privata företag handlade!

2. Utförsäljning av kommunernas kraftbolag
Det blev 1:a jan 1996 som den svenska el-marknaden avreglerades. Då skulle el-kunderna kunna välja el-leverantör. För att byta leverantör måste avtalet med den "gamla" leverantören sägas upp. Men oavsett vilket försäljningsbolag kunden väljer måste nätavgiften fortsatt betalas till den lokale nätägaren, dvs den leverantör som verkar inom det område där man bor. Det är sålunda enbart kraftpriset som är konkurrensutsatt. På kraftpriset tillkom el-certifikatavgift, energiskatt och moms. Nätpriset är avhängigt kundens huvudsäkring men också här tillkom energiskatt och moms.

I korthet innebär avregleringen att el-näten "öppnades" för alla och att nätverksamheten sker ekonomiskt och juridiskt skild från el-produktion och el-handel. Fram till och med 31 dec 1998 övervakades nät-verksamheten av NUTEK, därefter av Statens Energimyndighet. Nätmyndigheten ger tillstånd för uppbyggnad av el-nät, nät-koncession för linje eller nät-koncession för områden. Genom nätavgiften får en kund tillgång till landets el-nät och kan ”välja” el-leverantör. Det konkurrensutsatta el-priset avviker inte i större omfattning mellan leverantörerna. El-marknaden har lockat till sig helt nya aktörer. Bl a började bensinbolag sälja el direkt på konsumentmarknaden.

De var tänkt att svenska el-producenter skulle konkurrera med varandra, med utländska el-producenter samt med el-handlare och el-mäklare om kunderna. Under en övergångstid på 5 år, räknat från el-marknadens avreglering, fanns ett system för leveranskoncessioner. Det innebar att koncessionsinnehavaren levererar el till alla kunder inom området som inte begär att få byta el-leverantör. Det innebar också skyldighet att leverera till alla nytillkomna kunder och att inköpa den inmatade elen från små producenter inom området. Det fanns från begynnelsen c:a 220 företag i landet med leveranskoncession. Oavsett vilket försäljningsbolag en kund väljer måste alltid nätavgiften betalas till den lokale nätägaren. Så långt lät ju allt gott och väl med ”konkurrensutsatt” el, - men ack vad kunderna bedrogs.  

Den stora köpfesten eller avregleringen som blev ett oligopol.
Under Sveriges tillväxtepok uppstod komplexa relationer mellan olika slags aktörer inom el-sektorn såsom: kraftbolag, kommunala el-företag, stora kunder inom el-intensiv industri, verkstadsindustri och dåvarande statliga Vattenfall. Den vanligaste relationen utgjordes av det ambivalenta förhållandet mellan de större kraftbolagen (kallad Kraftklubben) och de mindre kommunalt ägda el-företagen. De sistnämnda var oftast kommunala verk eller kommunalt ägda aktiebolag. Det förekom också andra alternativa organisationsformer – men det handlade om en till synes väl fungerande samverkan mellan kraftproducenter och distributörer. Men det handlade också om spända förhållanden mellan aktörerna i form av maktkamp och interna konflikter. Upphovet till konflikterna berodde bl a på att kraftbolagen och de kommunala el-bolagen hade olika uppfattning om el-systemets mål och mening. Därtill kom helt olika sätt med olika teknologier och organisationskulturer.

Allt detta hamnade på den politiska agendan från omkring 1990 då det stod klart att invecklade konkurrens- och samarbetsförhållanden mellan kraftföretag och kommuner skulle komma att kollidera på ett flertal punkter. Möjligen stod konflikten främst att finna i den roll som slutkunderna hamnade i när el-marknaden ”avreglerades” i jan 1996.  
     
Men storkunderna inom el-intensiv industri, som i många fall hade ägarintressen i kraftbolag, kunde i sin roll ibland spela ut olika kraftproducenter mot varandra, vilket de ”små” hushållskunderna inte hade möjlighet att göra. ”Hotet” mot el-producenterna bestod nu främst hur de ”små spelarna” skulle kunna stå emot osäkerheter (konkurrens) från ett stort antal el-leverantörer inom landet och på sikt också utom landet. Från de kommunala el-företagen antogs att de kanske inte skulle få avsättning av sin egen produktionskapacitet. Det fanns också kommunala el-företag (distributörer) som inte hade egen produktion utan köpte el från de stora producenterna som i sin tur ”sålde” el, exempelvis till hushållsabonnenterna.

Alla dessa faktorer blev en viktig utgångspunkt för den stora uppköpsvåg av kommunala el-bolag som följde under 1990-talet. Argumenten för utförsäljning byggde främst på den stora osäkerhet och svårigheter (tekniska och administrativa) som var förknippat med en liten lokal aktör att driva affärsverksamhet på en turbulent, till en början hårt konkurrensutsatt el-marknad. Dessutom uppstod politiska ”affärsströmningar” vad en kommun egentligen borde ägna sig åt. [Ref - ”Folkhemselen blev internationell”, Högselius & Kaijser]

Utförsäljning av kommunernas el-bolag - tog fart under den djupa lågkonjunkturen på 1990-talet och kom att bli en välkommen hjälp för att mildra de lokala budgetunderskotten landet runt. Mycket omtalat blev Stockholms kommun utförsäljning av det kommunala ”Birka Energi” till det finska Fortum. Mycket omtalat blev också Malmö kommuns utförsäljningar av allt som gick att sälja av anläggningstillgångar; innehavet av Sydkraft, Värmeverk, Vattenverk m fl. till ett sammanlagt belopp av 6 miljarder som på grund av Malmös ”speciella” struktur konsumerades upp.

Alvarreformen kom ungefär samtidigt med kommunernas beslut att sälja ut sin lokala el-verksamhet. Då såldes på samma gång kommuninnevånarna ut till el-bolagen.  

3. Uppköp och samgåenden inom el-sektorn.
Uppköpen och samgåendet inom el-sektorn, med begynnelse från 1990-talet, skedde i flera plan genom ett stort antal komplicerade transaktioner. Det handlar (1) stora kraftbolagens samgående, eller uppköp av större aktörer, (2) kommunernas försäljning av kommunalt ägda el-företag, (3) svensk industri som avhände sig sin el-produktion.

1. Antalet större kraftbolag – (icke ägda av Vattenfall) kom att halveras såsom: Skandinaviska Elverk, Smålands Kraft, Yngeredsfors, Båkab, Graningeverken, Gullspång kraft, Stora Kraft, Uddeholm m fl som alla hamnade Fortums ägo år 2002. Sydkraft, till stor del ägt av Malmö kommun, hamnade inom E.ON sfär. Utöver de stora åtta kraftbolagen fanns år 1991 ej mindre än 256 självständiga el-företag i Sverige.  

2. Av Sveriges 286 kommuner – hade 207 av dem, år 1991 ett eget kommunalt eller lokalt el-företag. Tio år senare hade 100 av dessa kommuner sålt ut sin el-handel och ett 50-tal kommuner sålt ut el-näten. Av det 70-tal kommunala el-verk som fanns 1991 återstod enbart 9 st medan de kommunala bolagen hade minskat till 16 st.  C:a 40% av de kommunala el-företagens kunder hade övertagits (uppköpts) av något av de tre större kraftbolagen.  

3. Svensk industri – AGA, SCA, Stora Enso, ABB m fl som varit stora aktörer inom svensk industri under tillväxtåren, hade i början av 2000-talet försvunnit från el-marknaden. Här skedde ett skifte hos dessa bolag mot en koncentration till den egna industriella kärnverksamheten. Men industriföretagens utträde ur el-branchen var långt ifrån stringent. Exempelvis äger SCA el-kraftverk men köper in el-kraft via Nord Pool vid behov. [Ref – Högselius & Kaijser]  

Ett fåtal kommuner som Skellefteå (Skellefteå Kraft) och Östersund (Jämtkraft) bar sig inte lika huvudlöst åt som flertalet av landets övriga kommuner, utan el-produktion behölls i dessa kommuners ägo.

Politiska beslutsfattare och el-marknadens aktörer hade en övertro på att konkurrens automatiskt skulle uppstå genom avregleringen och därmed leda till låga el-priser för förbrukarna. Konkurrensen uteblev och i stället uppkom oligopol med såväl skyhöga el- som nätpriser för industri och hushåll.

Utförsäljningen av Birka Energi, - Stockholms stads kronjuvel, blev en guldgruva för finska Fortum det är känt sedan förut. Men numera säger Mats Hulth, finansborgarråd när affären gjordes, att ”försäljningen var ett historiskt misstag.” I en intervju med SVT:s ”Uppdrag granskning” beskriver Mats Hulth, tidigare socialdemokratisk borgarråd i Stockholm, att el-företaget Birka Energi var ett guldkorn bland Stockholm kommuns bolag, vars vinst bland annat finansierade Stadsteatern i huvudstaden.

”De levererade betydande vinster varje år”, sade Hult. Försäljningen av stockholmarnas energibolag till finska bolaget Fortum skedde åren 1998 och 2002. På den tiden rådde en yster avreglering av el-marknaden och kommunpolitikerna uppvaktades av de stora kraftbolagen. Budskapet var att den stundande konkurrensen skulle ge lägre el-priser. I Stockholm var politikerna överens över blockgränsen och Birka Energi såldes. Ansvariga inom Fortum har i tidigare intervjuer med DN berättat att köpet av Birka energi varit en bra affär. En genomgång av dotterbolagens årsredovisningar och produktionskapaciteten nu och då visade att Fortum redan 2008 tjänat in betydligt mer än de 20 miljarder kronor, som ursprungligen betalades för stockholmarnas energiföretag.

I praktiken blev ”Birka energi” något av ryggrad för hela Fortum. Vinsterna i bolaget ökade snabbt. Det gjorde även lönerna och värdet på optionsprogrammen. Sammanlagt har ägarna fått utdelningar motsvarande mer än 100 miljarder kronor ur hela Fortum. Mats Hulth konstaterade också att avregleringen inte fick de konsekvenser som man hade trott. – ”Och här har man uppenbarligen energidirektörerna skott sig på en egentlig monopolmarknad”, sade Mats Hulth. Affären var på sin tid så stor att EU tog ställning till den. EU bedömde då att Fortum inte skulle stärka sin ställning så mycket på stockholmsmarknaden att de fick en dominerande ställning”, hette det. [Ref – DN 2010-05-12]

Staten äger Vattenfall, som har till uppgift att leverera aktieutdelning ] - på flera miljarder om året till sin ägare. Vattenfalls VD kan naturligtvis infria detta, bara han får ett regelverk som gör det möjligt att tjäna pengarna. Vattenfall har redan tidigare visat hur ”skickliga” affärsmän de är, vilket betyder att de måste ha osedvanligt förmånliga regler för att nå upp till de avkastningskrav, som finansmarknadsministern kräver.

Energiministern har Energimarknadsinspektionen till hjälp att hålla koll på monopolet, att dess ägare inte missbrukar sin ställning. Med reservation för att Vattenfall skall kunna tjäna sina pengar till Staten, har Generaldirektören för EI, Anne Vadasz Nilsson, till uppgift att balansera Regeringens dubbla uppdrag; att vara konsumenternas representant gentemot monopolet, samtidigt som hon skall vara Regeringens garant att Vattenfall tjänar pengar.

Vattenfall utgör därmed plogbil åt de övriga privat ägda och oftast skickligare drivna bolagen. De största och två likvärdiga monopolbolagen E.ON och Fortum skrattar hela vägen till banken. För någon vecka sedan kunde vi läsa om E.on lilla koncernbidrag till moderbolaget i Tyskland på 36 miljarder, som är ett resultat av att svenska el-kunder har betalat för mycket.

Vi kan därför fråga oss om hur väl detta rimmar med regeringens uttalade ambitioner, att värna svensk industri och jobben, och vilket existensberättigande har Energimarknadsinspektionen, för slags verktyg att utföra sitt uppdrag? Kanske vore det bättre om kunderna fick förhandla om elnätsavgiften själva, på samma sätt som inköpare förhandlar om pris och kvalitet med leverantörer. [Ref - Småländska Elupproret, Eric Anderzon]

I nyssgångna vecka 406 kunde vi i TV-aktuellt få höra av Vattenfalls GD[/i] -
Øystein Løseth  att han ej kunde leverera en enda krona till staten ”för tillfället”. Vattenfalls vd lämnar sin post i mars 2015. ”Ett personligt beslut”, yttrycker han själv.

Jag tycker jag inte behöver besvara frågan - varthän alla miljarder hamnar som inhämtas i form av skatter från svensk el-produktion!  

= = =Slut del 1 av 2= = =
avatar
Skribenten

Poäng : 2641

Back to top Go down

Något om statliga företag och utförsäljningar

Post  Skribenten on Thu 6 Feb - 18:35

4. De statliga hyreshajarna: Vasakronan, Akademiska hus och Fortifikationsverket.
En genomgripande förändring av förvaltning av statens lokaler och fastigheter genomfördes år 1993 (SOU 2004:28 ). Byggnadsstyrelsen avvecklades och i stället bildades två aktiebolag: Vasakronan AB och Akademiska hus AB, samt två nya myndigheter: Statens fastighetsverk (SFV) och Statens Lokalförsörjningsverk. I samband härmed blev varje myndighet ansvarig för sin lokalförsörjning. Förändringarna byggde på ett antal riktlinjer som beslutades av riksdagen 1991. Under år 1994 bildades ombildades Fortifikationsförvaltningen (FortF) till Fortifikationsverket med uppgiften att förvalta fastigheter inom försvarets område landet runt.

Detta innebar att Försvarsmaktens stabsbyggnader, kaserner, förråd, verkstadsbyggnader och andra militära byggnader landet runt tvångsinköptes för en krona per styck av det år 1994 bildade Fortifikationsverket varefter marknadsmässiga hyror infördes. Vissa undantag fanns, exempelvis det ”grå huset” på Östermalmsgatan 87 (tidigare generalstabsbyggnaden), Försvarshögskolans byggnader på Valhallavägen i Stockholm, FMV Tre Vapen på Banérgatan i Stockholm gick till Vasakronan.

Hur mycket av försvarsanslaget på c:a 37 MKR "sugs tillbaks" i statskassan? Kasernerna är ju sedan länge betalade, hur kan man i detta sammanhang tala om "marknadsvärde"? Militärhistorikern och officeren Stellan Bojerud uppskattar i SvD 8 aug 2007 att c:a 2,1 MKR betalas i hyror till Fortifikationsverket, medel som efter avdrag av administration och löner vandrar åter till statskassan. Kan man för övrigt tala om ”marknadspris” för ett logement och kasern?

Statliga Vasakronan som såldes till AP fastigheter - redovisarde en vinst före skatt på 1.273 miljoner kronor för fjolårets fjärde kvartal. Det kan jämföras med vinsten på 621 miljoner kronor motsvarande kvartal 2012. Hyresintäkterna var i princip oförändrade på 1.511 miljoner kronor. Styrelsen föreslår en vinstutdelning på 3.025 miljoner kronor ovanpå koncernbidraget på 975 miljoner kronor till årsstämman.

Vasakronan bildades 1993 i samband med avvecklingen av Byggnadsstyrelsen ävensom Statens Fastighetsverk och det statliga fastighetsbolaget Akademiska Hus tillkom. Bolaget var tidigare helägt av staten men var ett av de bolag som regeringen Reinfeldt hade för avsikt att sälja under mandatperioden 2006-2010. Den 3 juli 2008 meddelade regeringen att företaget sålts till AP Fastigheter för 41,1 miljarder kronor. Det sammanslagna bolaget fick namnet Vasakronan.

5. Statliga företag som såldes
I juni 1993 såldes 75 procent av statens aktier i försvarskoncernen Celsius, - som noterades på Stockholms Fondbörs A-lista efter en uppmärksammad introduktionskampanj. Privatpersoner köpte aktier för 550 miljoner kronor, svenska institutioner för 265 miljoner kronor, strategisk försäljning inom Sverige för 636 miljoner kronor samt utländska institutioner för 242 miljoner kronor. Efter introduktionen uppgick statens ägarandel till cirka 25 procent av aktiekapitalet. Andra stora ägare var institutioner som Nordbanken Kapitalförvaltning, SEB, Skandia, Trygg-Hansa och Folksam. I mars 2000 genomfördes den sista aktieförsäljningen för 1 253 miljoner kronor. Aktien steg med 45 procent under de första tio dagarna. Försäljningen av Celsiusaktier avslutades i mars 2000. 1992 bytte Domänverket namn till Domän AB. Domän förvärvade den 31 december 1993 det helstatliga ASSI, och företagets namn ändrades till AssiDomän AB. Den 1 mars 1994 lämnade AssiDomän ett erbjudande till aktieägarna i börsnoterade NCB, där staten ägde cirka 51 procent av aktierna.

Den 1 april 1994 börsintroducerades AssiDomän. Staten ägde därefter drygt hälften. Försäljningen skedde till privatpersoner för ett belopp av 5 175 miljoner kronor, till svenska institutioner för 2 142 miljoner kronor och till utländska institutioner för 306 miljoner kronor. Staten hade därefter en ägarandel på 50,25 procent.40 590 000 personer – vilket motsvarar 6,9 procent av hela svenska folket – köpte aktier i bolaget.

Det statliga företagsägandet har varit av minst sagt utav olika slag: - syftena har varierat, liksom företagsstorleken och verksamhetens inriktning. Omfattningen på det statliga ägandet och, i sin tur, försäljningarna har varit stor. Motiveringarna för statligt ägande har skiftat över tid, liksom motiven för att sälja. Metoderna för försäljning har varit olika och i många fall har staten tjänat pengar. Värdet av företagens aktier har ofta stigit snabbt efter privatiseringarna. I den mån vissa försäljningar har skett på ett mindre lyckat sätt.  

Statens ägande har kontinuerlig minskat under de senaste tre decennierna. Utvecklingen har inte varit spikrak och entydig – vissa företag har sålts samtidigt som förvärv har genomförts. Men riktningen har varit tydlig, och både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har sålt statliga företag. Regeringen Reinfeldt är inriktad på att fortsätta försäljningen och minska
statens ägande av företag. [Ref – Timbro, Utförsäljning av statliga egendomar]

Statskontoret citerar regeringens prop - ”Regeringens samlade bedömning är att förhållandena på elmarknaden som helhet utvecklas positivt och i huvudsak i enlighet med intentionerna bakom elmarknadsreformen. Konkurrensen på elmarknaden har ökat genom de förbättrade möjligheterna till handel med utlandet, etableringen av nya aktörer och en ökad rörlighet bland vissa kundkategorier. Detta kan antas komma att påverka den allmänna elprisutvecklingen för el-användarna på ett mer påtagligt positivt sätt än vad som hittills har kunnat verifieras.” [Ref – Prop 1997/98:159 sid 36]

SOU 2005:4 Kap 5.7 lyder - Att undersöka effekten av en liberalisering är som regel problematiskt, eftersom denna effekt måste särskiljas från övriga förändringar. För el-marknaden kompliceras analysen av att det finns tre olika marknader med delvis skild utveckling. Regelutredningen anser att elmarknaden ännu inte nått sin slutgiltiga form men att de genomförda reformerna bidragit till en positiv utveckling. Utredningen anser att det varken är möjligt eller önskvärt att återgå till den tidigare marknadsformen. [. . .]

Enligt nationalräkenskaperna (NR) är arbetsproduktiviteten, mätt som förädlingsvärdet per arbetad timme, betydligt högre i elbranschen än i näringslivet. Det förklaras av att både el-produktion och nätöverföring är mycket kapitalintensiva verksamheter. Produktivitetstillväxten i elbranschen har dock, enligt NR, varit svagare än för näringslivet sedan liberaliseringen. Enligt SCB:s statistik har sysselsättningen på elmarknaden minskat kraftigt, även i jämförelse med näringslivet. Den genomsnittliga förvärvsinkomsten för de sysselsatta i elsektorn är högre inom elbranschen än i näringslivet.[. . .] Liberaliseringen har inneburit att företagen vinstmaximerar på en konkurrensutsatt marknad. [. . .]

Strategisk uppföljning av En nationell strategi för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007–2013
Målsättningen är att förbättra förutsättningarna för entreprenörskap i Norden. Ett exempel på en satsning inom energisektorn är en nordisk färdplan som de nordiska energiministrarna beslutade om i september 2008. Målsättningen är att möjliggöra för marknadsaktörer och konsumenter att verka fritt i hela Norden genom att skapa en harmonisering och integrering av elmarknaden. [Ref  - N2009/9779/RT, sid 109]

6. Storbritannien och utförsäljningar  
Den brittiska regeringen ville få i gång en våg av utförsäljningar - utav statlig och kommunal egendom, inklusive tågförbindelsen till tunneln under Engelska ¬kanalen. Målet är att stärka den offentliga sektorns kassor. Totalt är målet att få in omkring 16 miljarder pund (drygt 175 miljarder kronor). Av den summan ska försäljningen av statlig egendom dra in cirka 3 miljarder pund (ungefär 33 miljarder kronor), medan resten handlar om att sälja kommunala tillgångar som industriparker, fritidsanläggningar och andra fastigheter.

Gordon Browns plan - för dessa privatiseringar presenterades med syftet med att sälja en del av statens ”kronjuveler” är att minska behovet att skära ned statsutgifter. Utförsäljningarna är alltså ett alternativ från labourregeringen till den konservativa oppositionsledaren David Camerons förslag om stora nedskärningar för att bekämpa det enorma budgetunderskott som byggts upp under finanskrisen. Enligt finansminister Alistair Darlings prognos i april kan det totala offentliga upplåningsbehovet springa upp i 175 miljarder pund (runt 1930 miljarder kronor) de närmaste två åren. [Ref – SvD 2009-10-13]

7. Svenska statsskulden
De flesta svenskar har en ganska god uppfattning om hur - mycket pengar en miljon kronor är. Denna ekonomiska storhet kommer man i kontakt med vid köp av det egna huset, villan, radhuset eller bostadsrätten. Men känslan för en miljard kronor är dåligt utvecklad. Många av oss - även högutbildade personer - vet inte att en miljard kronor är ettusen miljoner kronor. Här saknas ett chips. Och den politiska klassen utnyttjar ofta folkets kunskapslucka - miljardchipset - för sina ideologiska syften.

Ett sentida exempel på dribbling med miljarderna - i realiteten medborgarnas egendom - utgör finansmarknadsminister Peter Normans försäljning av statens aktier i Nordea Bank AB. Sedan flera år har staten ägt ca en femtedel av aktiekapitalet i denna bank, som är den till storleken nionde största i Europa. Aktierna har stadigt ökat i värde och gett finfin avkastning till statskassan. Därtill har det statliga ägandet gett en viss stabilitet inom den skakiga banksektorn. Men natten till den 5 februari 2011 sålde regeringen 255 miljoner aktier i banken till ett värde av ca 19 miljarder kronor. Det var en tredjedel av det statliga innehavet.

"Intäkten av försäljningen går oavkortat till avbetalning på statsskulden, - för att stärka stabiliteten i Sveriges ekonomi", förklarade finansmarknadsminister Peter Norman. Men tyvärr har allmänheten inget ordentligt begrepp om miljarder, om statsskuld och vad en "avbetalning" på denna egentligen innebär. Tidningen Dagens Industri (som normalt står Alliansregeringen nära) gör dock en viktig reflektion i sin huvudledare dagen efter affären. "Dags att börja diskutera statsskuldens storlek" är ledarens rubrik. Försäljningen av Nordea-aktierna innebär enligt DI att statsskulden minskar med mindre än 2 procent.

Vid årsskiftet 2011 var den svenska statsskulden 1151 miljarder kronor. - De allra flesta tycker förmodligen att detta är förskräckligt mycket pengar - alltså en oroväckande stor skuld. Och det är denna folkliga oro för skulden - skuldkänslan, just det - som regeringen nu exploaterar. Man motiverar Nordea-försäljningen med att statens finanser skall stärkas. "Avbetalning" klingar alltid fint och avbetalning på en skuld är ännu bättre. I själva verket är utförsäljningen av statens egendom primärt motiverad av regeringens ideologi, som kan sammanfattas: "Staten ska inte äga bolag." Punkt, slut. Det har aldrig sagts ett ord om att det statliga ägarinflytandet i Nordea varit konkret skadligt under alla de år då staten var den största ägaren.

I vissa EU-länder uppgår statsskulden till 120 eller 130 procent - av bruttonationalprodukten, BNP. USA närmar sig 100 procent. Det säger sig självt att detta kan bli problematiskt. Enligt EU:s regler skall statsskulden inte överstiga 60 procent av BNP. Vid början av år 2011 motsvarade statsskulden i Sverige endast 35 procent av BNP. Med hästlängder uppfyller Sverige således EU-kraven. Så varför denna uppståndelse kring statsskulden, när statsfinanserna i övrigt är i hyggligt skick?

Nationalekonomen Assar Lindbeck har väckt frågan - om det politiska målet för Sverige verkligen skall vara att bli "världens största kapitalexportör". Borde vi inte fundera över att använda pengar exempelvis till infrastruktur och utbildning? Det finns goda skäl att lyssna till denne professor emeritus i nationalekonomi. Kanske hade det varit klokare - när regeringen nu absolut ville frigöra sig från den lönsamma banken - att låta de 19 Nordea-miljarderna bli en grundpeng till upprustning av svenska järnvägar?

Den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist skriver om Nordea-affären - på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (5 feb 2011): "Nej, detta är en feltänkt affär. Den är fel utförd, till fel pris och sker av fel orsaker. Mer fel än så här går det knappast att åstadkomma."

Ja, hur kom det sig att regeringen har hamnade så snett?  - Och varför tror så många att Nordea-försäljningen ändå är bra för Sveriges ekonomi, medan det i själva verket är tvärtom? Svenskarna har problem med proportionstänkandet så fort det rör sig om miljarder. En annan orsak är vår rädsla för begreppet "skuld" . Den strängen är det tacksamt att spela på hos ett folk med stark kristen tradition. Här har vi en del av den folkpsykologiska inramningen till den tragikomiska Nordea-realisationen. I botten ligger den starka ideologiska övertygelsen, nästan krampaktig, hos regeringen Reinfeldt. Man söker sig inte bara till marknadsekonomin utan till en klassisk privatkapitalism, i strängt renodlad form.

Vid en presskonferens med kort varsel dagen efter miljardnatten förklarade Peter Norman exakt följande: "Regeringens ägarpolitik ska präglas av pragmatisk hållning och långsiktighet." Detta stämmer inte. Regeringens ägarpolitik är allt tydligare präglad av ideologiska motiv - ett slags bitterljuv längtan efter kapitalistisk renhet och tydlighet. Politiken är inte pragmatisk, den är opragmatisk. Den är inte långsiktig, den är aningslös.

En stilla undran - vart tog ”det nya arbetarpartiet vägen”?
 - Och vad tycker - innerst inne- småpartierna inom Alliansregeringen? Det saknas en slav vid Moderaternas triumfvagn.

Länk: http://www.newsmill.se/print/34270

Riksgälden - Fakta om statsskulden - Statsskulden är de samlade underskotten och överskotten i statens budget över tiden. Riksgälden lånar pengar åt staten när det är underskott i statens budget och amorterar på statsskulden när det är överskott. Vi förnyar också lån som förfaller.

Den svenska statsskulden var 1.061 miljarder kronor den 28 februari 2011.
Statsskulden motsvarade cirka 35 procent av bruttonationalprodukten vid slutet av 2010. Den har minskat från nästan 80 procent 1995. Vi har lånat cirka 15 procent av statsskulden i utländsk valuta. Räntebetalningarna för statsskulden var 23 miljarder kronor 2010. Underskottet i statsbudgeten blev 1 miljard kronor 2010.  Utslaget per invånare i Sverige är statsskulden cirka 122.000 kronor. Vi har lånat drygt 5% av statsskulden från privatpersoner, främst med premieobligationer.  

Penningmarknadstillgångar  6.e feb år 2014 gäller:

Förändring föregående månad
- 59.612.594.341:-  

Utestående belopp - 1.277.068.606.660:-

Men det kanske ej är så besvärande jämfört med länderna kring Medelhavet. Men Reinfeldt kanske inte lånade så mycket utan sålde ut statliga företag för att få balanderäkningen att å ihop.

8. Statliga bolag som Reinfeldt har sålt är värda miljarder!
Efter att staten sålt sitt innehav i Nordea finns nu 53 hel- eller delägda bolag kvar i bolagsportföljen. Sammanlagt har alliansregeringen gjort direkta försäljningar för motsvarande 160 miljarder kronor.

Länk: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/bolag-som-reinfeldt-salt-varda-miljarder_8553896.svd

Under regeringen Reinfeldt har det skett direkta försäljningar i totalt nio statliga bolag. Utförsäljningar av hela – eller delar av aktieinnehavet i de statliga bolagen har fyllt på statskassan med sammanlagt 160,3 miljarder kronor (se tabell i faktarutan). Det visar en sammanställning från Finansdepartementets senaste rapport ”Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande”.

Det var i december 2006 - som regeringen beslutade att dåvarande finansmarknadsminister Mats Odell skulle sköta utförsäljningen av de statliga företagen. På säljlistan stod till en början de sex statliga företagen Nordea, OMX, SBAB, TeliaSonera, Vasakronan och Vin& Sprit. Under regeringens andra mandatperiod uttökades listan med flygbolaget SAS.

Utöver direkta försäljningar - har det samtidigt skett förändringar och avyttringar i andra statliga bolag. Bland annat har Apoteket genomgått en rejäl omstöpning sedan omregleringen av apoteksmarknaden inleddes 2009 och större butikskluster har sålts till privata aktörer. I och med avregleringen av bilbesiktningsmarknaden har även Svensk Bilprovning delats upp och sålt.

Sedan i mars är staten helägare till moderbolaget AB Svensk Bilprovning efter att tidigare ägt 52 procent av bolaget tillsammans med en rad minoritetsägare. Enligt Peter Norman filar regeringen på en ny säljlista inför nästa mandatperiod där både SAS och SBAB finns med. Det finns även en önskan att sälja resterande delar av Telia Sonera, men det vill inte oppositionen.

Alliansens försäljningar av statliga bolag
 2007 Teliasonera: 18,0 miljarder
 2008 OMX: 2,1 miljarder
 2008 Vin & Sprit: 54,5 miljarder
 2008 Vasakronan: 24,6 miljarder
 2011 Nordea: 19,0 miljarder
 2011 Arbetslivsresurs 0,1 miljarder
 2013 Vectura: 0,9 miljarder
 2013 Nordea, juni : 19.5 miljarder
 2013 Nordea, sept: 21,6 miljarder
 Totalt: 160,3 miljarder
Ref: Finansdepartementet, ”Verksamhetsberättelse för företag och statligt ägande”, 2012

8. Allra sist - var tog alla miljarder vägen som du Reinfeldt & Anders Borg satte sprätt på under mandatperioden? Anders uttryckte sig i TV att Sveriges ekonomi var ”urstark”. Jasså - det var ju istället så att herrarna satte i rullning statsägda företag. Det var alltså det som kallades ”urstarkt”  

Mvh/Skribenten
avatar
Skribenten

Poäng : 2641

Back to top Go down

View previous topic View next topic Back to top


 
Permissions in this forum:
You cannot reply to topics in this forum