Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

View previous topic View next topic Go down

Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

Post  Axel on Tue 20 Mar - 14:16

Det ska komma nu i Kunskapskanalen ser jag och väntar............
protokoll kommer idag.
avatar
Axel
Bannlyst

Poäng : 2947

Back to top Go down

Re: Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

Post  Axel on Wed 21 Mar - 22:19

13 § Svar på interpellation 2011/12:269 om utvisade som riskerar tortyr
Anf. 50 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Christina Höj Larsen har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska tillämpa svensk rätt i enlighet med Europakonventionen och de domar som Europadomstolen avkunnar.
Christina Höj Larsen har också frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att Sverige inte ska utvisa människor till länder där de riskerar tortyr och för att svenska myndigheter ska vara skyldiga att följa upp vad som sker med flyktingar som utvisats.
Jag vill inledningsvis hänvisa till vad jag nyligen har uttalat i mina svar på angränsande frågor från Eva-Lena Jansson och Anita Brodén (2011/12:429 och 2011/12:450).
Jag vill också påminna om att Europakonventionen gäller som svensk lag och ska tillämpas av svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar. Som jag tidigare sagt här i kammaren har regeringen ett ansvar för att fortlöpande se till att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden och för att den lagstiftning som enskilda förvaltningsmyndigheter och domstolar har att följa och tillämpa är i överensstämmelse med till exempel Europakonventionen.
Jag följer därför noga utvecklingen av praxis både internationellt och nationellt för att bevaka att lagstiftningen lever upp till de krav som ställs.
Det är en uppgift för Migrationsverket och migrationsdomstolarna att ta ställning till vilken inverkan Europadomstolens domar kan ha på handläggningen och prövningen av ärenden och mål på migrationsrättens område. Migrationsöverdomstolen kan som prejudikatsinstans i ett överklagat mål meddela vägledning för rättstillämpningen.
När det gäller frågan om att inte utvisa människor till länder där de riskerar tortyr kan jag konstatera att Migrationsverket och migrationsdomstolarna efter en individuell prövning i varje enskilt fall ska ta ställning till om det finns grund för uppehållstillstånd. I den prövningen beaktas de rådande förhållandena i den sökandes hemland.
En avvisning eller utvisning av en person förutsätter enligt utlänningslagen att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller av andra skäl ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Ett beslut om avvisning eller utvisning får aldrig verkställas till ett land där utlänningen riskerar tortyr. Det finns därför också möjligheter i utlänningslagen att avbryta verkställigheten av ett slutgiltigt beslut om utvisning eller avvisning om det har inträffat nya omständigheter i det enskilda fallet.
En viktig utgångspunkt för att avgränsa den nationella asylprocessen och för att säkerställa att den har ett tydligt slut är att ett ärende är avslutat för svenska myndigheters del när en avvisning eller utvisning har verkställts.
Jag anser att den utlänningslag och den instans- och processordning som en enig riksdag beslutade om 2005 ger goda förutsättningar för att de som söker asyl i Sverige får det skydd de behöver.
Det är naturligtvis viktigt att myndigheterna har tillgång till tillförlitlig information om förhållandena i olika länder när de gör sina skyddsbehovs- och riskbedömningar. I torsdags gav regeringen Migrationsverket i uppdrag att göra en översyn av verkets databas för rätts- och landinformation, Lifos. Uppdraget lämnades som en del av ramöverenskommelsen med Miljöpartiet om migrationspolitiken.
Mot den här bakgrunden bedömer jag att det inte finns behov för regeringen att nu ta några ytterligare initiativ med anledning av de frågor som Christina Höj Larsen har ställt i interpellationen.
Anf. 51 CHRISTINA HÖJ LARSEN (V):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret.
Nyligen fälldes Sverige för nittonde gången i FN:s kommitté mot tortyr. Inget annat land har fällts så många gånger i den typen av fall. Man tycker att det borde stämma till eftertanke.
Sverige fälldes för att vid en utvisning till Azerbajdzjan ha behandlat enskilda i strid med FN:s konvention mot tortyr. Kommittén ansåg att den utvisade familjen utsatts för tortyr när den kom till Azerbajdzjan och att en ny deportation skulle innebära att ”makarna utsattes för en förutsägbar, verklig och personlig risk för tortyr”.
Den första raden av fällningar i FN:s kommitté mot tortyr kom i slutet av 90-talet. Då tog kommittén främst avstånd från Migrationsverkets sätt att nedvärdera trovärdigheten hos den sökande som ändrat uppgifter under ärendets handläggning. Man betonade att just svårigheter att presentera en sammanhängande berättelse kännetecknar människor som genomlevt svåra trauman och som lider av posttraumatisk stress.
Under ett antal år prickades Sverige bara någon enstaka gång. Men åren 2010 och 2011 kom sju fällningar i snabb följd – sju fällningar som alltså kommit under den tid statsrådet Billström ansvarat för svensk flyktingpolitik.
För nästan exakt ett år sedan stod migrationsminister Billström och jag här och debatterade dels utvisningar till tortyr, dels Sveriges bristande följsamhet gentemot en dom från Europadomstolen. Migrationsminister Billström hänvisade då – som så ofta – till att Sverige enligt ministerns uppfattning erbjuder den sökande en rättssäker och individuell asylprövning och till att han inte kommenterar enskilda fall.
När vi i dag står här för att debattera utvisning av asylsökande som riskerar tortyr kan det därför vara viktigt att jag börjar med att säga att jag är fullt medveten om att statsrådet inte kommenterar enskilda fall. Men de fall jag i dag tar upp är en del av ett större mönster – ett mönster som tyvärr visar upp en grym sida av svensk flyktingpolitik.
Då Sverige i FN:s kommitté mot tortyr fällts 19 gånger – av vilka 7 under de senaste två åren – ser vi att dessa enskilda fall är ett resultat av strukturella problem i svensk flyktingpolitik och praxis. Det är politik, och det är något som statsrådet inte bara kan kommentera utan också är skyldig att kommentera. Statsrådet ansvarar ju för svensk migrationspolitik, även för de delar som vi i Sverige har anledning att skämmas över.
När det gäller mänskliga rättigheter är det undantagslöst. Då räcker det inte för ett statsråd att ikläda sig rollen som byråkrat och att hävda att den asylsökande fått en individuell och rättssäker prövning. För att vi ska kunna upprätthålla mänskliga rättigheter krävs det en ständig strävan att i alla lägen minska kränkningarna av dessa rättigheter.
Därför undrar jag återigen vilka slutsatser migrationsminister Billström drar av att Sverige fällts så många gånger i FN:s kommitté mot tortyr och hur han tänker förhindra utvisningar till tortyr i framtiden.
Anf. 52 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Det finns förklaringar till att det förekommer klagomål mot Sverige inför FN:s tortyrkommitté. Sverige har anslutit sig till FN-konventionen mot tortyr och är ett av de länder som tillåter enskild talerätt, och därför kan klagomål mot Sverige prövas av kommittén. Det är så systemet ser ut. Sverige informerar också om möjligheten att klaga till internationella organ, till exempel på regeringens hemsida, och många svenska ombud är väl insatta i dessa processer. Vi har också ett stort antal asylsökande.
I de allra flesta fall kommer kommittén fram till att Sverige inte har brutit mot konventionen, men regeringen och jag ser naturligtvis allvarligt på varje fällning. Man ska också komma ihåg att FN:s kommitté mot tortyr uttalar sig om huruvida Sverige har levt upp till konventionsåtagandena i just de enskilda ärenden kommittén har prövat. Det återspeglar den svenska utlänningslagen på ett bra sätt när det gäller hur FN-konventionen mot tortyr är inkorporerad.
Därför anser jag inte att de fällningar som har förekommit är skäl för att ändra asyllagstiftningen och instans- och processordningen. Tvärtom anser jag att Sverige redan har en asyllagstiftning och en instans- och processordning som ger väldigt bra förutsättningar för att undvika att enskilda utvisas till länder där de riskerar tortyr eller förföljelse.
Det är också viktigt att understryka – det sade jag redan i mitt huvudanförande – att en enig riksdag 2005 stod bakom det system vi har i dag. Det finns även bland annat en särskild bestämmelse i vår utlänningslag för situationer där ett internationellt organ som är behörigt att pröva klagomål från enskilda begär att Sverige ska avbryta verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning. Det kan till exempel röra sig om en begäran från FN:s kommitté mot tortyr. I sådana fall ska verkställigheten avbrytas om inte synnerliga skäl talar emot. Migrationsverket har i dessa situationer regelmässigt stoppat verkställigheten.
Om ett internationellt organ, till exempel FN:s kommitté mot tortyr, kommer fram till att ett beslut om avvisning eller utvisning i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande ska uppehållstillstånd beviljas enligt utlänningslagen. Undantag kan bara göras om det finns synnerliga skäl som talar mot det. Detta tycker jag är viktigt att framhålla, för det är bra exempel på att den svenska ordningen fungerar som det har varit tänkt.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka något jag också tycker är viktigt i sammanhanget, nämligen att det är en självklar utgångspunkt att återvändandet till ett hemland måste föregås av en ingående prövning av behovet av skydd i varje enskilt fall. Naturligtvis ska inte flyktingar eller andra som behöver skydd utvisas från Sverige. Tvärtom uppfyller Sverige sitt ansvar mot de enskilda individer som söker asyl genom att se till att prövningen av asylansökan är rättssäker, individuell och framåtsyftande. Det är det ansvar Sverige på ett rimligt sätt kan ta på sig.
Jag tycker att det är viktigt att peka på detta, för det visar också hur långt fram Sverige ligger när det gäller att ha en rättssäker, effektiv och välfungerande asyllagstiftning.
Anf. 53 CHRISTINA HÖJ LARSEN (V):
Fru talman! I slutändan handlar denna debatt om Sveriges ansvar för asylsökandes undantagslösa rätt att slippa utsättas för tortyr. Vi har många gånger hört migrationsminister Billström hänvisa till att den sökande har fått en rättvis och individuell asylprövning och att det är viktigt att ärendet får ett tydligt slut. Frågan vi diskuterar här i dag är vad som händer när detta tydliga slut innebär en tvångsutvisning till tortyr.
Pastor Jean, som tvångsutvisades för en dryg månad sedan, vet rent fysiskt vad detta tydliga slut kan innebära. Trots att det finns goda kunskaper om repression från regimen i Kongo mot både inhemsk opposition och dem som kan misstänkas tillhöra en diaspora utvisades pastor Jean. Genom Diakonia har vi kunnat följa hur pastor Jean omedelbart efter ankomst till landet fördes till en källare och fick utstå utfrågningar och misshandel. Skadorna finns väl dokumenterade i en rapport som utförts av Diakonias samarbetspartner i landet.
Vilket ansvar har vi i Sverige för konsekvenserna av denna utvisning till tortyr? Vad hjälper det pastor Jean att han har fått en individuell och rättssäker prövning av sitt ärende om han ändå utsattes för detta när han återvände? Det är inte utan att man kommer att tänka på Tage Danielssons sannolikhetsberäkning om kärnkraften – vad gör vi när det som inte får hända ändå händer, och när det till och med händer gång på gång? Vad gör vi när pastor Jean inte skulle bli torterad och ändå blev det?
Tyvärr är det nog inte heller sista gången Sverige fälls av kommittén. Jag tänker på iranska oppositionella Mohammadreza, som snart utvisas till fängelsestraff och piskstraff. 75 piskrapp – det är tortyr. Är det en risk vi kan utsätta honom för? Mitt svar är nej. Jag tänker på etiopiska oppositionella Saba, som snart utvisas till hemlandet. Hon flydde hit efter att ha suttit fängslad i flera år, misshandlats och våldtagits. Hennes kropp är märkt av det. Kan vi verkligen riskera att skicka henne tillbaka till samma sak? Mitt svar är nej.
Flyktingaktivisten Sanna Vestin sammanfattar läget i svensk migrationspolitik mycket väl: Där Sverige har låtit en trovärdighetsbedömning av individen ta över har FN lagt vikt vid läkarintyg som tyder på tortyr, internationella rapporter om mänskliga rättigheter och annat bevismaterial.
Frågan kvarstår: Vad gör statsrådet när det som inte får hända ändå händer, och vad gör han för att se till att det aldrig händer igen?
Anf. 54 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Jag har inte kännedom om alla faktiska omständigheter i detta enskilda fall, utan jag kan bara konstatera att Migrationsverket och migrationsdomstolarna har gjort sina bedömningar av skyddsbehovet och att regeringen inte kan påverka denna bedömning. Den svenska instans- och processordningen är utformad för att vara rättssäker, särskilt genom möjligheten att överklaga och få sin sak prövad av domstol. Vad gäller asylprövning kan tilläggas att UNHCR – eftersom Christina Höj Larsen själv nämnde FN – så sent som i höstas konstaterade i studien Kvalitet i svensk asylprövning att Migrationsverket har en rättssäker prövning.
Som jag nyss nämnde är det här fråga om ett enskilt ärende som har prövats av Migrationsverket och migrationsdomstolarna, och som bekant är det en grundlagsfäst ordning att regeringen inte får lägga sig i myndigheternas handläggning av enskilda ärenden. Regeringen har därför inte heller vidtagit några särskilda åtgärder i detta enskilda fall. Det är också viktigt att komma ihåg att prövningen av skyddsbehovet görs under asylprocessen, inte efter att den är avslutad och den enskilde har återvänt.
Dessutom tycker jag att det finns anledning att påpeka en annan sak i denna debatt, och det är att bedömningen av förhållandena i den asylsökandes hemland enbart är en del av prövningen av en asylansökan. Naturligtvis måste andra omständigheter också beaktas, till exempel den asylsökandes egen berättelse. Jag tycker därför inte att det går att dra några slutsatser utifrån ett enskilt fall vad gäller frågan om till exempel vilken information myndigheten eller domstolarna har haft om landet.
Ändå tycker jag att det kan vara på sin plats att upprepa det jag sade tidigare, nämligen att regeringen i förra veckan gav Migrationsverket i uppdrag att göra en översyn av landinformationssystemet. Det är klart att det i denna översyn ingår bland annat om redovisningen av förhållandena i andra länder är ändamålsenlig.
Allt detta sammantaget gör att jag tycker att jag kan visa på en mycket tydlig och ambitiös hållning från regeringens sida när det gäller att se till att stå upp för den rättssäkra asylprocess riksdagen har beslutat om och som vi dessutom har fått ett gott omdöme om inte minst i rapporten från UNHCR i höstas. Detta arbete tänker jag fortsätta att arbeta med som migrationsminister i regeringen.
Anf. 55 CHRISTINA HÖJ LARSEN (V):
Fru talman! Jag är fullt medveten om processordningen. Och jag är inte heller intresserad av en ordning där vi politiskt beslutar vem som får stanna och vem som inte får stanna. Vi är inte byråkrater, vi är politiker, och vi har ett ansvar att sträva efter en flyktingpolitik där ingen får ta de smärtsamma konsekvenserna på egen kropp av våra felaktiga beslut.
Jag kräver av migrationsministern att han aldrig låter sig nöja med en situation där asylsökande utvisas till tortyr, inte ens om det sker enstaka gånger. Varje fall är ett misslyckande, inte bara för asylprocessen utan också för oss här som människor. Och det finns vägar för regeringen att gå.
Torsdagens beslut att sent omsider låta Migrationsverket göra en översyn av verkets databas för rätts- och landinformation är glädjande, men det räcker inte för att hindra det här från att ske igen. Här tryter svaren från statsrådet.
Vad är det till exempel som gör att regeringen och Miljöpartiet väljer att säga nej till ett övervakningssystem som stadgas i artikel 8 i återvändandedirektivet för påtvingat återvändande? I regeringens och Miljöpartiets proposition om genomförandet av direktivet i svensk rätt säger man att det inte behövs något sådant övervakningssystem eftersom JO och JK har tillsyn. Det är ju uppenbart för var och en att JO och JK saknar resurser för en sådan ny uppgift. Men regeringen verkar hoppas att vinna tid eftersom ett överträdelseförfarande i EU kan ta lång tid. Det är nog tyvärr endast en tidsfråga innan Sverige fälls för tjugonde gången i FN:s kommitté mot tortyr.
Frågan är hur länge migrationsminister Billström tänker låta detta fortsätta.
Anf. 56 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid den sista delen av det som Christina Höj Larsen tog upp.
Regeringen har bedömt att den ordning för övervakning av utlänningars rättigheter som finns i Sverige är att bedöma som effektiv i den mening som avses i återvändandedirektivet, alltså att svensk rätt uppfyller direktivets krav i den här delen.
I lagrådsremissen har regeringen tagit fasta på de resonemang som Förvarsutredningen förde fram vad gäller tolkningen av den aktuella artikeln i återvändandedirektivet. Och i Sverige finns det flera olika instanser som övervakar att utlänningars rättigheter upprätthålls. Rättsväsendet, JO och JK anges som exempel på aktörer som en utlänning kan vända sig till och som utövar tillsyn över de myndigheter som verkställer beslut om avvisning och utvisning.
Det är inte uppseendeväckande att olika tolkningar görs av direktivbestämmelser. Inte sällan är en bestämmelse en kompromiss och tolkningsunderlaget är ofta begränsat, för några förarbeten i svensk mening finns ju inte i EU-rätten. Då tycker jag att det är viktigt att peka på detta även i den diskussion som vi har i dag.
Slutligen anser jag att de svenska myndigheterna och domstolarna, med Migrationsöverdomstolen som praxisbildande instans, förmår att göra en rättssäker prövning.
Jag följer fortlöpande rättsutvecklingen på asylområdet, och om utvecklingen skulle visa på ett behov av lagändringar kommer jag att föreslå regeringen att lämna en proposition om det till riksdagen. Det kan naturligtvis också gälla frågor som internationella organ som till exempel Europadomstolen har uttalat sig i. Men samt och slutligen gäller att den svenska ordningen för att pröva asylärenden är av mycket hög kvalitet, har ett starkt internationellt erkännande och står sig väldigt bra vid en jämförelse. Så tycker jag att det ska vara och så tänker också regeringen fortsätta arbeta för att det ska förbli.

Överläggningen var härmed avslutad.
avatar
Axel
Bannlyst

Poäng : 2947

Back to top Go down

Re: Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

Post  Axel on Wed 21 Mar - 22:24

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll/Riksdagens-snabbprotokoll-2011_GZ0985/
avatar
Axel
Bannlyst

Poäng : 2947

Back to top Go down

Re: Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

Post  Axel on Wed 21 Mar - 23:04

14 § Svar på interpellation 2011/12:278 om invandringens kostnader
Anf. 57 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Kent Ekeroth har frågat mig vad jag grundar ställningstagandet att Sverige tjänar ekonomiskt på utomeuropeisk och utomvästlig invandring. Kent Ekeroth har även frågat mig om jag har något underlag för att bedöma att den stora invandringen från Mellanöstern och Afrika inte medför nettokostnader.
Innan jag besvarar frågorna vill jag understryka för Kent Ekeroth att när det gäller asylpolitik är utgångspunkten inte att Sverige ska tjäna på de individer som söker skydd. Sverige ska fortsätta att leva upp till internationella förpliktelser. Det är något vi har bestämt oss för och som vi tänker fortsätta med.
Sverige ska värna asylrätten och inom ramen för den reglerade invandringen underlätta rörlighet över gränser, främja en behovsstyrd arbetskraftsinvandring och tillvarata och beakta migrationens utvecklingseffekter samt fördjupa det europeiska och internationella samarbetet.
När kostnaderna för invandringen diskuteras är det två saker som jag vill ta upp. Först och främst är det klart att det finns kostnader kopplade till invandringen. Det kostar både att hantera asylansökningen och att introducera invandrarna i det svenska samhället. Det som jag anser ofta glöms bort är de betydande bidrag till statskassan som invandrares företag och arbete medför.
Regeringens främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning genom minskat utanförskap. Värdet för en person av ett eget arbete, som ger frihet, trygghet, gemenskap och möjligheter, kan inte nog understrykas. Politiken ska fortsätta att skapa bättre förutsättningar för tillväxt, sysselsättning och välfärd i alla delar av landet inom ramen för långsiktigt hållbara offentliga finanser.
En mycket viktig faktor för sysselsättningsnivån är den anknytning som de nyanlända får till arbetsmarknaden under de första åren i Sverige. Andelen sysselsatta bland utrikes födda skiljer sig från den bland inrikes födda. Sysselsättningen är lägre samtidigt som arbetslösheten är betydligt högre bland utrikes födda. Men bilden är komplex, och skillnaderna mellan olika grupper av utrikes födda är stora.
Det är därför viktigt att fortsätta arbetet med att snabbt få invandrare i arbete. Att underlätta och påskynda etableringen av nyanlända är en prioriterad uppgift för regeringen. Etableringsreformen, där Arbetsförmedlingen fått ett samordnande ansvar, är central i detta sammanhang.
Regeringen har även genomfört flera andra åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för utrikes födda på arbetsmarknaden, såsom införandet av instegs- och nystartsjobb samt stärkt validering av utrikes föddas utbildning och annan yrkeskompetens som de kan ha.
Invandringen innebär således kostnader, men invandringen bidrar också på flera sätt till vår utveckling. Jag kommer aldrig att värdera vare sig enskilda personer eller vissa grupper som Kent Ekeroth gör. I flera fall är det också skyddsskäl som ligger till grund för personernas vistelse i Sverige, och svensk asylpolitik beaktar inte ekonomisk vinning för samhället vid bedömningen av individens behov av skydd.
Anf. 58 KENT EKEROTH (SD):
Fru talman! Först kan jag konstatera att Billströms svar innehöll ungefär vad jag förväntade mig, det vill säga inte ett spår av belägg för det jag efterfrågade, nämligen något som visar på att invandringen från tredje världen är ekonomiskt positiv för Sverige – alltså inget av den varan. Dessutom pratar Billström om asylsökande. Men frågan jag ställde handlar inte om asylsökande, utan den handlar om invandringen i stort.
Jag väcker denna debatt igen eftersom migrationsministern i vår senaste debatt, en frågestund, uppenbarligen inte förstod innebörden av begreppet nettokostnad. Migrationsministern sade att jag inte vill nämna invandringens intäkter för samhället.
Problemet för Billström är att jag då nämnde precis det här, men det spelade uppenbarligen ingen roll för Billström. Jag sade nämligen att invandringen trots det ekonomiska bidraget till samhället utgör en nettokostnad.
En nettokostnad innebär just att intäkter och utgifter ställs mot varandra, och summan av dessa innebär i det här fallet en kostnad, och en stor sådan. Men även om Billström inte förstod vad netto betyder sade jag även att det är en kostnad ”när man tagit hänsyn till invandrarnas bidrag till samhället”. Inte heller detta hjälpte. Men det är klart att för att år ut och år in kunna försvara den förda invandringspolitiken måste man göra ungefär som Billström gjorde senast, det vill säga inte se, inte höra, alternativt stoppa huvudet i sanden när verkligheten kryper sig på.
Nåväl, jag har några extra minuter på mig i denna interpellationsdebatt. Jag tänker därför ta upp några undersökningar som visar på de enorma kostnader vi har för invandringen.
Professor Bo Södersten har uppskattat nettokostnaden för invandringen till 40–50 miljarder om året.
Professor Jan Ekberg uppskattar nettokostnaden till 120 miljarder kronor om året, något som han tillsammans med Hammarstedt senare har reviderat, men det handlar fortfarande om en kostnad på 30 miljarder om året.
Lektor emeritus Lars Jansson har uppskattat invandringens nettokostnad till omkring 150 miljarder om året.
I vårt grannland Danmark har danska Välfärdskommissionen rapporterat att 75 procent av landets prognostiserade besparingsbehov skulle täckas genom ett stopp bara för den utomeuropeiska invandringen. Det sägs motsvara ungefär 2,8 procent av bnp. För Sverige 2010 skulle det motsvara 90 miljarder kronor.
Professor Ferdinand E. Banks har uppskattat nettokostnaden för invandringen till 35–100 miljarder om året.
Vi har alltså uträkning på uträkning och rapport på rapport om att invandringen till Sverige i dagsläget innebär en nettokostnad på någonstans mellan 30 och 150 miljarder årligen – detta trots att migrationsministerns omhuldade intäkter har tagits med i beräkningen.
Fru talman! Jag vill också poängtera att denna nettokostnad innefattar arbetskraftsinvandring. Arbetsförmedlingen kom alldeles nyss med en rapport där de skrev att arbetslösheten går upp och att det till detta kommer ett fortsatt ökande utbud av arbetskraft till följd av invandring, något som ytterligare skärper konkurrensen om de allt färre jobböppningar som uppstår.
Utöver detta är det ett faktum att den största gruppen, som kommer hit som arbetskraftsinvandrare, är de som utför jobb utan krav på särskild yrkesutbildning. Dessutom har Ekberg visat att arbetskraftsinvandring inte hjälper den offentliga ekonomin.
Man kan lite stillsamt undra hur mycket mer Billström och hans regering behöver för att våga erkänna att invandringen, inte bara asylinvandringen utan också anhöriginvandringen, är en enorm kostnad för svenska skattebetalare som går ut över allting annat, bland annat pensioner, som diskuterades senast. Det är en enorm kostnad. Hur mycket bevis behöver Billström för att se att det är så i det här fallet?

I detta anförande instämde Björn Söder (SD).
Anf. 59 BJÖRN SÖDER (SD):
Fru talman! Under en frågestund den 24 november förra året, då Kent Ekeroth ställde en fråga till migrationsministern med anledning av invandringens kostnader, påstod ministern följande: ”Det finns gott om exempel internationellt, inte minst från Kanada, som visar att man mycket väl kan få tillbaka intäkter som balanserar upp de kostnader man har.”
Både migrationsministern och hans regeringskolleger i Alliansen har vid ett flertal tillfällen fört fram Kanada som ett positivt exempel på hur ett land kan dra ekonomisk nytta av mångkultur och invandring. Jag tycker därför att det är hög tid att slå hål på myten om Kanada.
För det första finns det enorma skillnader beträffande historia och nationell självbild mellan de båda länderna. Sverige är en av världens äldsta nationer. Kanada är en av världens yngsta. Majoritetsbefolkningen i Sverige har bott i landet i tusentals år. Majoritetsbefolkningen i Kanada har bott i landet i några hundra år.
Detta får stora konsekvenser för ländernas självbild och för deras förhållningssätt när det gäller invandring och mångkultur. Det gör också att en viss politik blir ytterst svår att direkt överföra från det ena landet till det andra.
För det andra har Kanada tagit emot helt andra invandrargrupper än Sverige. Merparten av de utomeuropeiska invandrare som har kommit till Kanada har kommit från asiatiska länder, som Kina. De utomeuropeiska invandrare som Sverige har tagit emot har i första hand kommit från muslimska länder i Afrika och Mellanöstern. Det är invandrare som det har visat sig vara betydligt svårare att integrera.
Kanada plockar dessutom russinen ur kakan. Den kanadensiska invandringspolitiken är helt inriktad på att locka till sig skötsamma, högutbildade, språkkunniga och arbetsamma invandrare och stänga ute andra grupper. Invandringen till Sverige har i stället varit helt urskillningslös, vilket gjort invandringen till Sverige mer kostsam, mer impopulär och mer svårhanterlig. Invandringen per capita har också varit större till Sverige.
För det tredje har Kanada en helt annorlunda arbetsmarknad med sämre anställningstrygghet, vilket väl i och för sig välkomnas av Moderaterna, lägre skatter och en mer effektiv företagarpolitik. Det har sannolikt bidragit till att Kanada har haft en lägre arbetslöshet, vilket i sin tur har lett till att invandrare har haft något lättare att komma in i samhället och att kostnaden för invandringen varit mindre.
Trots att Kanada har haft mycket bättre förutsättningar än Sverige finns det dock mycket som tyder på att invandringen ändå inte varit lönsam. Enligt Kanadas ekonomiska råd finns det inga historiska bevis för att invandringen lett till en positiv ekonomisk tillväxt, och enligt en av de senaste nationalekonomiska studier som gjorts på området har de senaste decenniernas invandring varit en ren förlustaffär för det kanadensiska samhället.
En nyligen utkommen rapport visar att den förda invandringspolitiken i Kanada årligen kostar skattebetalarna mellan 16 och 23 miljarder kanadensiska dollar. Det är ca 113–163 miljarder svenska kronor efter att intäkter beaktats.
Dessutom, enligt en studie från Kanadas motsvarighet till SCB, medför de nuvarande invandringsnivåerna att de kanadensiska lönerna förväntas sjunka mellan 4 och 7 procent i en tioårsperiod på grund av ökad konkurrens.
Sammanfattningsvis: Låt oss säga att det hade varit möjligt att ändra vår historia och vår självbild. Låt oss säga att vi hade tagit emot andra och mer lättintegrerade utomeuropeiska invandrargrupper, att vi hade sänkt skatterna, minskat anställningstryggheten, fört en bättre företagarpolitik, sorterat hårdare, ställt betydligt hårdare krav och i princip bara släppt in de invandrare som redan kunde svenska. Ja, då hade invandringen förmodligen ändå varit en ekonomisk förlust för samhället, fast kanske i något lägre utsträckning än vad som nu är fallet i Sverige.
Det kanadensiska exemplet, som migrationsministern och hans allianskolleger ofta hänvisar till, är således vare sig relevant eller ens gott utifrån ett svenskt perspektiv.
I sitt interpellationssvar hävdar migrationsministern att invandringen visserligen innebär kostnader men att invandringen på flera sätt bidrar till vår utveckling. Jag kan inte tolka det annorlunda än att migrationsministern nu kryper till korset och erkänner kostnader för invandringen.
Men på vilka fler sätt bidrar nuvarande invandring till vår utveckling, mer än när det gäller det som allt fler svenskar upplever i bland annat Malmö och Södertälje? Vad är det som gör att migrationsministern anser det vara värt denna kostnad?
Slutligen bör man inte blanda äpplen och päron, vilket migrationsministern gör i sitt svar. Blanda inte ihop regeringens vilja att bedriva massinvandring av hundratusentals utlänningar utan skyddsbehov med argument om att ge skydd åt människor på flykt. Det rör sig i sammanhanget, trots allt, om väldigt få människor som kommer till Sverige av egentliga skyddsskäl.
Anf. 60 MIKAEL CEDERBRATT (M):
Fru talman! Människors rörelse har fört utvecklingen framåt, både innan det fanns gränser och därefter. Man har kommit ur sina grottor, och man har utbytt tankar och idéer. I sig är rörelsen och att man träffar andra människor oftast en kärna till utveckling.
När det gäller den utredning som migrationsministern tillsatte om cirkulär migration står det bland annat att svensk forskning visar att om det kommer ungefär 10 procent mer från ett enskilt land ökar exporten med 6 procent. Med samma inflöde från det landet ökar importen med 9 procent. Skulle det till exempel komma 12 000 fler människor från ett land ökar exporten med 7 miljarder och importen med 10 miljarder.
Man kan också lägga till det här med remitteringarna, alltså de pengar som människor som är i ett annat land skickar hem. Det är två till tre gånger större än det internationella biståndet. Det tror jag i sig och på sikt kommer att minska den ofrivilliga migrationen. Det kommer att bli fler köpstarka länder i världen, som vi som exportnation naturligtvis är beroende av.
Sedan har vi det här med demografin, att det är allt färre som försörjer allt fler. Det finns lite olika uträkningar på detta. Men man kan titta historiskt på detta. Förr var många barn socialförsäkringen. När man upptäckte att det byggdes upp socialförsäkringar minskade helt plötsligt antalet barn i familjerna. Men vad man glömde var att socialförsäkringen faktiskt måste betalas av människor som arbetar.
När jag var i Bryssel häromveckan var det en tankesmedja som uttryckte sig på ett ganska rolig och begåvat sätt. Vad gör vi åt det faktum att vi har höga krav på socialförsäkringar men vi har färre och färre människor som faktiskt kan försörja de här försäkringarna genom arbete? Jo, då sade han så här: Vi skulle behöva föda 25-åriga barn.
Det är klart att det inte är många som tror att det skulle vara möjligt, men vi kan faktiskt låta människor komma till vårt land och arbeta och på så sätt vara en del av lösningen när det gäller framtidens socialförsäkring.
De som då säger att vi inte ska ha någon migration eller invandring måste kunna svara på frågan: Hur försörjer vi våra socialförsäkringssystem? Man kan titta på pensionerna. De är direkt kopplade till antalet arbetade timmar. Ju färre arbetade timmar det är, desto lägre blir pensionerna. Det innebär naturligtvis att vi måste fokusera mycket på dem som är i landet och inte arbetar, så att de får arbete. Men vi måste också ha andra människor som ser till att försörja våra socialförsäkringssystem.
Min fråga till interpellanten och även till Björn Söder är: Hur har ni tänkt försörja de framtida pensionerna? Det undrar jag framför allt när ni lovar högt vad det gäller pensionärerna och pensionernas utveckling.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.59 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
14 § (forts.) Svar på interpellation 2011/12:278 om invandringens kostnader
Anf. 61 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Före avbrottet refererades det till en frågestund. Jag minns mycket väl vårt meningsutbyte den 24 november och min kommentar då att om Kent Ekeroth var beredd att diskutera intäkterna från migrationen så var jag beredd att diskutera kostnaderna.
När vi nu står här i kammaren igen kan jag konstatera att det fortfarande inte finns någon argumentation om intäkterna hos Kent Ekeroth, medan jag inledde mitt anförande med att kommentera de nettokostnader som finns för invandringen till Sverige. Vem som undviker att kommentera vad överlåter jag till lyssnare och läsare av protokollet att avgöra.
Den här tendensen går sedan igen i Kent Ekeroths alla betraktelser när det gäller migrationspolitiken. Låt oss börja med Jan Ekbergs studier och beskrivning av kostnaderna. Hans rapport, som för övrigt har lagts fram flera gånger och ofta refereras av Sverigedemokraterna, ger inte svaret på frågan om vad invandringen kostar. Den ger enbart svar på frågan om hur inkomstomfördelningen via den offentliga sektorn ser ut. Rapporten har inte heller ambitionen att göra någonting annat.
Därför är det olyckligt om slutsatsen dras att invandringen har en ensidigt negativ effekt på den svenska ekonomin. Rapporten behandlar inte heller en rad viktiga frågor om invandringens effekter, och den belyser inte heller det faktum att den invandrade befolkningen i stort bidrar till att Sverige fungerar. Läkare, lärare, metallare och alla andra som finns i svenskt arbetsliv och som har utländsk bakgrund är ju helt nödvändiga i dag för att svensk ekonomi ska fungera. Men det tas som sagt inte upp i rapporten, och det är inte heller rapportens ambition att göra detta.
Det kan också vara värt att nämna en person som inte förekom i den annars ganska ambitiösa uppräkningen av forskare som tycker och tänker på det här området. Det är Eskil Wadensjö. Han anser i sin forskning att den väsentligaste förklaringen till nettokostnaden är den höga arbetslösheten bland invandrarna. På samma sätt var den goda sysselsättningssituationen bland arbetskraftsinvandrarna under 1950-, 1960- och 1970-talet förklaringen till att invandrarna då gav ett positivt nettotillskott till den offentliga sektorn, vilket kom den infödda befolkningen till del. Om sysselsättningsläget för invandrarna återigen skulle bli lika gynnsamt som då skulle nettotillskottet åter kunna bli positivt.
Regeringens främsta mål är därför att föra Sverige mot full sysselsättning genom minskat utanförskap. Värdet av eget arbete som ger frihet, trygghet, gemenskap och möjligheter kan inte nog understrykas. Den politik som regeringen för ska fortsätta skapa bättre förutsättningar för tillväxt, sysselsättning och välfärd i alla delar av landet inom ramen för långsiktigt hållbara offentliga finanser.
Jag noterade också att Kent Ekeroth och Björn Söder väljer helt olika ingångar till frågan om arbetskraftsinvandring och asyl, vilket jag tycker är intressant, för jag delar uppfattningen att de här två bör separeras. Just därför blir det så märkligt när Kent Ekeroth hävdar att arbetskraftsinvandring skulle leda till nettokostnader samtidigt som Björn Söder säger att man bör separera frågorna om asyl och arbetskraftsinvandring, vilket i mitt tycke förefaller mycket förnuftigt.
Asyl bygger på skyddsbehov. Uppehållstillstånd på den grunden ska självfallet inte bedömas utifrån en vinstanalys, medan arbetskraftsinvandring i den svenska modellen däremot per definition är fråga om en tänkt fördel ekonomiskt av att rekrytera arbetskraft från tredjeland. Där går det alltså att göra en cost–benefit-analys.
Jag ser därför fram emot en fortsatt debatt om den svenska migrations- och asylpolitikens ekonomiska konsekvenser.
Anf. 62 KENT EKEROTH (SD):
Fru talman! När Tobias Billström går upp och pratar om en annan undersökning är det mycket om och men och önsketänkande: Om någonting skulle ha hänt i någon presumtiv framtid som inte existerar, då kanske invandringen skulle ha varit positiv. Men vi lever i verkligheten, och verkligheten säger att invandringen varken är positiv eller ekonomiskt gångbar för Sverige.
I mitt första inlägg presenterade jag undersökningar som visade precis detta. När man tar hänsyn till nettot, alltså de bidrag som Billström återigen refererade till, visar det på enorma kostnader.
Om vi låtsas att dessa fakta inte finns, vad säger då de kommuner som själva är utsatta för massinvandringspolitiken? Delar de Billströms världsbild? Redan 2004 gick Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu till hård attack mot Mona Sahlin för att hon inte tog invandringssituationen i Malmö på allvar. Han hänvisade till att Malmö haft det högsta socialbidragsberoendet i hela landet sedan flera år och ville fördela bördan vidare till landets småkommuner. Varför ville han fördela bördan om invandringen är en sådan fantastisk ekonomisk tillgång?
År 2008 reste Södertäljes kommunstyrelseordförande Anders Lago till USA och bönade och bad USA att ta emot fler irakier eftersom Södertälje inte klarade mer. Han sade: Stop, stop, stop. Varför kände han sig nödgad att åka till USA och beklaga sig där om det nu var en sådan fantastisk ekonomisk tillgång?
År 2011 gick Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö kommun, ut i medierna och flaggade för att Växjö går back 35 miljoner om året endast på flyktingmottagandet. Det handlade alltså inte om invandringen i stort utan om flyktingmottagandet, och kostnaden ökar hela tiden. 77 procent står de utrikes födda för om man tittar på försörjningsstödstagare. Varför går han ut och säger det här om invandringen är en sådan fantastisk ekonomisk tillgång?
År 2011 gick även Göran Dahlström, kommunalråd i Katrineholm, ut i medierna och varnade för att Katrineholms kommun skulle tryckas sönder av anhöriginvandringen från Somalia. Dahlström berättar om hur kommunen kommer att tvingas överföra ekonomiska medel från de viktiga posterna barn- och äldreomsorg. Varför skulle han gå ut och varna för detta om invandringen var en sådan fantastisk tillgång som Billström verkar tro?
Bildningschef Anders Nordlund i Ljusnarsbergs kommun sade i en intervju till Nerikes Allehanda att man har nått gränsen för vad kommunen klarar när det gäller invandring. Varför går han ut och beklagar sig om invandringen är en sådan fantastisk ekonomisk tillgång?
Två statliga utredningar är ute på remiss och kan resultera i att kommuner ska tvingas ta emot så kallade ensamkommande flyktingbarn. De är ingetdera, men kommunerna kan tvingas ta emot dem. Om det nu är en sådan fantastisk ekonomisk tillgång med invandringen, varför är det över huvud taget snack om att tvinga någon till det? Borde inte de här kommunerna vara överlyckliga över att ta emot en massa invandrare?
Om invandring är så berikande, varför får Malmö omkring 4 miljarder i statsbidrag för att klara sin ekonomi? Med tanke på hur många invandrare Malmö har tagit emot och hur lång tid de har gjort det borde deras ekonomi blomstra av alla de påstått företagsamma invandrare som väller in över Sveriges gränser.
Varför undersöker ni om man kan tvinga kommunerna om invandringen är en sådan fantastisk tillgång? Det är helt orimligt om man tittar på vad kommunerna själva säger.
Vad vi har hört här är att Billström nonchalerar alla de här undersökningarna som visar på enorma kostnader. Nonchalerar han också vittnesmålen från de kommuner runt om i landet, och detta var bara ett litet urval, som visar på enorma kostnader, som bönar och ber att andra ska ta ansvar för bördan?
Varför är det så på EU-nivå att Sverige nu går ut och pratar om solidaritet? Det handlar om att man ska dela bördan av invandringen i EU. Om invandringen är en sådan fantastisk ekonomisk tillgång, varför är det då så att alla som blir utsatta för den bönar och ber att någon annan ska ta över? Svaret är rätt uppenbart.
Anf. 63 BJÖRN SÖDER (SD):
Fru talman! I mitt förra inlägg som jag knappt han avsluta eftersom jag överskred min talartid kanske inte migrationsministern hörde vad jag sade. Men jag pratade om att man inte ska blanda äpplen och päron, vilket migrationsministern uppenbarligen har gjort i sitt svar.
I en interpellation som rör invandringens kostnader hänvisar han till asylmottagning, att man ska hjälpa människor på flykt och att man inte ska kompromissa om det. Men det är ju en försvinnande liten del av alla som kommer till Sverige som egentligen har skyddsskäl enligt FN. Jag tycker inte att man ska blanda äpplen och päron när vi pratar om den massinvandring till Sverige som har ägt rum de senaste decennierna.
Jag vill också kommentera Mikael Cederbratts inlägg om den alltmer åldrande befolkningen i Sverige. Vi har hört det till leda: den alltmer åldrande befolkningen i Europa och den alltmer åldrande befolkningen i Sverige behöver personer som försörjer dem.
I mitt förra inlägg slog jag hål på myten om Kanada. Det kanske är dags att slå hål på myten om den åldrande befolkningen också. Det är en seglivad myt, för att citera Lars Tornstam vid Uppsala universitet. Visserligen ökar antalet äldre över 65 år, men den yrkesverksamma grupp som ska försörja oss har varit mer eller mindre konstant sedan 1700-talet.
Jan Ekberg säger på DN-debatt den 15 oktober 2009 bland annat: ”Trots den gynnsamma ålderssammansättningen får befolkningstillskottet endast tämligen små effekter på totalbefolkningens ålderssammansättning. Skälet är att befolkningstillskottet inte hinner bli tillräckligt stort innan det själv börjar åldras. – – – Skälet till att de positiva effekterna inte blir större är att genom invandringen ökar också Sveriges befolkning, vilket ställer krav på utbyggnad av den offentliga sektorn.”
En annan aspekt på det hela är att när man diskuterar försöker man argumentera för att man ska ha en ökad arbetskraftsinvandring till Sverige för att fler ska försörja den alltmer åldrande befolkningen. Samtidigt har vi en massarbetslöshet i Sverige. Se till att omskola de människorna och ge dem matchning så att svenskarna får arbete och importera inte hit nya arbetslösa.
Anf. 64 MIKAEL CEDERBRATT (M):
Fru talman! Det talas väldigt mycket om verklighet. Det verkar som att de två tidigare talarna utgår från den sverigedemokratiska verkligheten, vilket absolut inte är min verklighet.
Jag har en verklighet som baseras i att människor rör sig, träffas och utvecklas. Jag beskrev siffror. Om det kommer 12 000 fler från ett visst land ökar exporten med 7 miljarder och importen med 10 miljarder.
Vi har en demografiutveckling som innebär att det nu är tre som försörjer en. Det kommer om 20–30 år att vara två som försörjer en. Av välfärdens 1,1 miljoner människor kommer de närmaste tio åren 400 000 att sluta och gå i pension.
Pensionernas utveckling är helt baserad på hur många timmar vi arbetar. Därför är arbetslinjen central. Vi ska få så många som möjligt som finns i Sverige i arbete. Men vi måste också ha ytterligare människor.
Alla som säger nej till detta måste också förklara hur man ska säkra pensionerna och hur välfärden ska säkras. Sverigedemokraterna är svaret skyldig. Ni lovar höga pensioner, men ni kommer aldrig att leverera.
Anf. 65 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Det är en intressant taktik att ställa en interpellation och att sedan ta upp en massa andra saker i det sammanhanget. Det kan man naturligtvis göra. Jag hade tänkt hålla mig till det ämne som interpellationen handlar om.
Det blir väldigt intressant när man noterar att Kent Ekeroth väljer ut delar av Jan Ekbergs resonemang, professor i nationalekonomi och gigant när det gäller att studera och forska om integrationspolitik i Sverige. Han lyfter fram de delar som passar i hans resonemang.
Jan Ekberg har upprepade gånger, inte minst när han har konfronterats med de situationer där Sverigedemokraterna använder hans argument, pekat ut de resonemangen som direkt felaktiga.
Låt oss till exempel ta detta med sysselsättningsgraden som jag talade om tidigare och som också Eskil Wadensjö, en annan professor i nationalekonomi, har tagit upp.
Detta är den avgörande frågan. Den sysselsättningsgrad som vi hade bland människor som kom på 50-, 60- och 70-talen har vi inte i dag. Det är vad som gör att vi har en nettokostnad för denna grupp.
Om vi vill åstadkomma en annan situation måste vi fokusera på detta problem. Men det gör varken Kent Ekeroth eller Björn Söder. I stället väljer man att på nytt blanda bort korten. Kent Ekeroth nämner inte alls arbetskraftsinvandringen men däremot frågorna om asylinvandringen.
Det var intressant när Björn Söder sade att man inte ska blanda äpplen och päron. Hur kan man undvika detta när man fortsätter att tala om att det skulle finnas en nettokostnad för asylmottagandet, vilket är helt sant, men å andra sidan struntar i de intäkter som man får via arbetskraftsinvandringen? Detta är väldigt intressant.
Vi måste fokusera på det som är det väsentliga. Varför finns det en lägre sysselsättningsgrad bland de utrikes födda än hos inrikes födda? Det finns många bakomliggande förklaringar.
Det finns förutom födelseland och vistelsetid i vårt land samt var i Sverige personen bor också orsaker som diskriminering, bristande kunskap om utländska examina hos svenska arbetsgivare, bristande kunskap i svenska hos personerna och avsaknad av nätverk som är effektiva ur anställningssynpunkt.
Det finns också andra förklaringar som inte alltid lyfts fram. Det gäller till exempel utbildningsbakgrund och det faktum att nyanlända invandrare är på väg in på arbetsmarknaden, det vill säga befinner sig i samma situation som många ungdomar.
Regeringen arbetar otvetydigt vidare för att möta de utmaningarna, precis som Mikael Cederbratt lyfte fram tidigare, för att underlätta för alla grupper som står utanför arbetsmarknaden att komma in.
Regeringen har bland annat satsat på en tidig analys av yrkes- och utbildningsbakgrund. Det handlar om satsningar på språkundervisning och etableringslotsar med mera. Arbetsförmedlingen har en central roll i det arbetet.
Om vi talar lite om Kanada kan det för övrigt vara intressant om man tittar lite på motsvarigheten i Kanada till SCB, Statcan. Om man tittar på de invandrare som har kommit under senare år till Kanada visar också de upp det mönster av högre arbetslöshet som nämndes här tidigare. Men ju längre tid de vistas i landet, desto större chans har de att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller i synnerhet för dem som har varit fem tio år i landet.
Det är kanske någonting som vi borde ta till oss i den svenska debatten och fundera över hur vi skulle kunna förkorta tiden mellan ankomst till Sverige och inträde på arbetsmarknaden. Den diskussionen förstår jag så här långt efter den här debatten att Sverigedemokraterna är måttligt intresserade av.
Anf. 66 KENT EKEROTH (SD):
Fru talman! Man undrar lite ifall folk lyssnar på vad man säger. Vi gick igenom invandring totalt sett, det vill säga all form av invandring. Vi kommenterade även arbetskraftsinvandringen. Det gjorde min kollega Björn Söder. Allting visar att det inte hjälper ekonomiskt sett. Jag förstår inte vad som inte har framgått i den här debatten av det vi redan har tagit upp.
En annan debattör tog upp den numera totalt sågade rapporten om hur mycket exporten gynnas. Vet ni vad, exporten ökar bara om det har med västlig invandring att göra. Har personen som tog upp detta läst rapporten? Det handlar om västlig invandring, inte Afrika eller Mellanöstern. Det är inte den vi motsätter oss. Det skulle vara jättebra om ni kunde läsa rapporten innan ni går upp och argumenterar för den.
Fredrik Reinfeldt, Billströms chef, erkände själv i Expressens partiledarintervju alldeles nyligen att problemen med invandringens kostnader kommer att kvarstå. Han säger: ”Vi kan säkert på marginalen göra mer, men med ett stort flöde av asylsökande till Sverige så kommer vi nog ha fortsatta problem att snabbt få in dem på arbetsmarknaden.” Till och med Billströms egen chef erkänner det, men Billström har svårt att göra det.
Invandring är ändå fantastiskt berikande menar Billström, trots en lavin med olika undersökningar och vittnesmål från kommunerna som jag redogjort för. Eftersom jag valt att fokusera denna debatt på kostnader har jag inte ens berört andra stora problem som till exempel kriminalitet eller kulturella problem som uppstår i och med att svenskar inte känner sig hemma i sitt eget land längre. Jag kommer att återkomma till det.
I stället ska jag avsluta denna debatt med följande fråga till Billström. Om nu invandringen trots laviner av bevis på motsatsen är så fantastiskt berikande som Billström verkar tro, varför förespråkar han då inte helt fri invandring? Jag tror att svaret är uppenbart. Frågan är om Billström vågar erkänna det.

I detta anförande instämde Björn Söder (SD).
Anf. 67 Statsrådet TOBIAS BILLSTRÖM (M):
Fru talman! Det är viktigt att i det här sammanhanget komma ihåg att det inte finns någon massinvandring till Sverige. Invandringen till Sverige är reglerad. Under 2011 invandrade ungefär 96 500 personer till Sverige. Av dessa var en fjärdedel svenskar som återinvandrat eller andra nordbor. Svenskar som återinvandrat var ca 20 procent och övriga nordbor ungefär 5 procent.
Dessutom har vi förhållandevis stor utvandring från Sverige. Den har också ökat de senaste åren. Under 2011 utvandrade till exempel 51 000 personer från Sverige. Trots den höga utvandringen och en minskad invandring är vi fortfarande ett invandringsland, det vill säga att vi har större invandring än utvandring.
Nettoinvandringen, det vill säga invandringsöverskottet, var förra året ungefär 45 000 personer. Men sedan toppåret 2009 har invandringen minskat. Det är fler män än kvinnor som invandrar. Den genomsnittliga åldern på invandrarna var förra året ungefär 28 år för både kvinnor och män.
Jag noterar på nytt i debattens slutskede att det är väldigt intressant att jämföra med oss som är beredda att diskutera både kostnader och intäkter för de människor som kommer till vårt land. Vi använder inte överord. Jag har i varje fall inte gjort det i den här debatten. Men jag skulle vilja påstå att mina meddebattörer har gjort det i väldigt stor utsträckning.
Vi är beredda att erkänna de stora problem som finns med att lösa frågan med ett för högt utanförskap i förhållande till sysselsättningen bland utrikes födda. Detta förutsätter en sammanhållen politik och att man också är beredd att se de problem som finns. Jag upplever att regeringens politik på det här området är mycket tydlig. Vi arbetar ständigt för att människor ska komma in på arbetsmarknaden. Men jag ser tyvärr i den här debatten ett mönster som går igen, där man väljer att strunta i det som egentligen är den centrala frågan och fokuserar på mycket ensidiga och rätt impotenta förslag till hur vi ska kunna lösa de problem som vi har med dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.
avatar
Axel
Bannlyst

Poäng : 2947

Back to top Go down

Re: Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

Post  Axel on Wed 21 Mar - 23:08

http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=GZ10278&doctype=ip
avatar
Axel
Bannlyst

Poäng : 2947

Back to top Go down

Re: Riksdagsdebatt om invandringens kostnader och "torterade"

Post  Sponsored content


Sponsored content


Back to top Go down

View previous topic View next topic Back to top


 
Permissions in this forum:
You cannot reply to topics in this forum